Josefin Andersson heter jag och är 25 år, bosatt i Sollebrunn. 
För att förstå hur jag fastnade i pudelträsket behöver vi gå tillbaka ett par år.

I min uppväxt har vi alltid haft familjehundar, Schäfer och Rottweiler blandisar.
Men tyvärr utvecklades det allergi i familjen så efter sista blandisen blev det ingen mer på ett tag.
Tills mamma hittade en liten Shih tzu blandis som strax flyttade in och funkade i familjen trots allergi.
Ca 2 år efter fick jag skaffa mig min första egna lilla hund, en Shih tzu tik på 8 veckor som jag döpte Doris.
Jag och Doris började gå kurser på brukshundsklubben, vi lärde oss massor och jag blev som besatt av hundvärlden. Vi tävlade även lite i Rallylydnad. En dag fick jag nys om att man kunde plugga hund på gymnasiet för i framtiden jobba med hundar på heltid vilket var min dröm. Jag började också inse att ska jag arbeta med hund så behöver jag en "riktig" hund.
Efter ungefär två års tjat och övertalning gick mamma med på att jag fick skaffa mig min drömhund, en renrasig Rottweiler.
Jag hade lyckats komma in på hundlinjen, skulle bo på skolan och fick ha med mig hund på lektionerna.
Scannade blocket varje dag efter rätt individ. En dag kom det upp en annons på Rottweiler valpar från en kennel som jag hört talas om tidigare. När vi kom i kontakt med ägaren av kenneln fick vi veta att det även fanns en 2 årig tik som letade sitt egna hem. Jag och mamma åkte dit rätt omgående och väl där visste jag att det var hon jag letat efter. Tyra min Tyra från första ögonkast var det vi. En försiktig och rädd tjej som behövde stöd och vägledning precis som jag.
Ett tag därefter flyttade jag, Doris och Tyra in på skolan och påbörjade våran utbildning.
Strax upptäckte jag något som jag älskade liite mer än att träna hund, pälsvård och skötsel.
Doris fick bli min försökskanin i pälsvårds delen och Tyra blev min jobbarkompis och vårdhund.
Efter några år blev en rottis till två och vi satsade mer och mer på Lydnad och Rallylydnad.
Båda gick som klockor, men tyvärr var jag för rädd för att ta mig ut på tävlingsplanen så mycket som jag hade velat.
Men 2019 blev Tyra årets lydnadshund på Färgelanda BHK, kunde inte varit stoltare övar vad vi åstakommit.
Men kan allt vara så enkelt och bra? Självklart inte, med åren utvecklade jag mer och mer allergi och jag visste att jag kommer behöva tänka om i framtiden. Jag började kolla runt vad för ras som skulle passa mig om jag inte kunde fortsätta med Rottweiler, men jag ville inte ha en liten hund. Det var då jag hittade och fastnade för Storpudel, en allround hund som har allt jag vill ha. Soppas stort driv att man kan ha dom på tävlingsplan men också det roligaste jag vet, pälsvård.

Men tanken var ändå inte att det skulle komma in någon fören de hundar jag hade gått bort.

Men av en slump arbetade en familjevän med en Storpudel uppfödare som hade valpar och tror ni jag kunde hålla mig därifrån? En liten ljus aprikos hane flyttade strax hem till våran flock och passade in som handen i hansken. En liten Aslan.
Drygt en månad efter Aslan flyttat in blev Tyra dålig.. Ena kvällen var hon som vanligt, vi var ute och hon sprang som alltid med sin flock i skogen. Dagen efter var hon jätte tungandad och hade feber. Akut in till Blåstjärnan för syrgas och röntgen.
Där visade det sig att hon fått vätska i båda lungorna, med diskussioner med veterinär kom vi fram till att det bästa för henne var att få somna in. Tyra, en del av mig försvann den dagen och jag visste inte hur jag skulle orka fortsätta.
Men med en valp på 3månader kan man inte bara stänga av. Aslan var där, ett liv kom in och ett liv försvann.
Kändes nästan som att hon visste att Aslan skulle ge mig det stöd som hon gjort i så många år.
Och där var jag fast, inte visste jag då att pudlar var som chips, man kan inte bara ta en.

Till minne av Wenka Vom Schwaiger Wappen II aka Tyra